En tankeställare jag fått angående ADHD och att få diagnosen i vuxen ålder.
Tänkte på skillnaden hur det blev med medicinen hur livet blev mycket lättare, iallafall så känner jag så kan ju inte prata för alla.
Och kom att tänka på att de säkert finns de föräldrar som tar på sig ansvaret och känner viss skuld för att deras barn inte fått diagnosen som barn.
Och känner att deras barn kunde haft de mycket enklare än de hade de.
Så är det troligtvis inte !

Jag vet att min mamma tog mig till BUP för att jag var omöjlig att ha att göra med och det står i mina journaler att jag var väldigt aktiv, rastlös och hade svåra konsentrations svårigheter, så jag blir mer irriterad på att de bara släppte de och inte gjorde någon utredning då utan gav mamma lite råd och tips hur hon skulle handskas med mig.
Nu fick jag min diagnos i november och skulle fylla 32 i januari.

Känner mig lite elak att jag inte haft i tankarna att fråga min mamma hur hon kände de nu efter jag fått diagnos speciellt eftersom hon tagit mig till BUP och bett om hjälp och fått lite råd och tips och svaret att jag hade det bra hemma.

Självklart anklagar jag absolut inte min mamma eller pappa för någonting.
Och jag vet att jag inte var ett lätt barn att ha att göra med så jag vet att min mamma och pappa är så jävla starka pysiskt då jag själv tycker jag var ett hemskt barn när jag tänker tillbaka, och jag hade nog inte orkat med mig.

Nu är jag glad för att jag fått diagnosen och får den hjälp jag behöver.
För det hjälper mig att bli en bättre och stabilare mamma och förälder till mina barn som klarar av hålla alla rutiner och bollar i luften.

Så en liten tanke till er som fått er diagnos sent i livet, tänk på att inte anklaga era underbara föräldrar som säkert kämpat arslet av sig för er, legat vakna hela nätterna och varit oroliga för vad som kan hända eller vad som kan ha hänt.
Ni kanske bara glömde av tiden medan era föräldrar målat upp det värsta i tankarna.
Så finns säkert en hel del föräldrar som mår lika dåligt som er som fått diagnosen, vissa föräldrar mår kanske sämre än er tillochmed för att de tar på sig ansvaret och misstaget att de inte såg att deras barn var annorlunda och behövde lite extra hjälp.
Men det är absolut inte deras fel.

Jag vet att det finns de föräldrar som blånekar att deras barn skulle kunna ha en diagnos även om skolan eller förskolan vill att det görs en utredning för att kunna hjälpa barnet på bästa sätt och föräldrarna då vägrar eller tackar nej.
Dessa borde skämmas!

Till dessa föräldrar vill jag bara seja att om ni är så säkra på att ert barn inte har någon diagnos av något slag, spelar ingen roll vilken diagnos det än gäller så låt då förskolan, skolan eller vilka de är som vill att de ska göras en utredning skicka remiss till habiliteringen, bup eller där utredningen görs.
Får då barnet ingen diagnos kan du slänga papprena i ansiktet på de som misstänkt att de skulle vara så.
Och har barnet en diagnos är det inget att skämmas över överhuvudtaget utan var stolt att ditt barn är unikt och se de positiva att nu får barnet rätt hjälp och förhoppningsvis förståelse från de som barnet har runtomkring sig.

Nej nu ska jag ta och sova men ville bara ha sagt att jag iallafall fick mig en tankeställare som jag tror många inte tänker på.
Oc så vill jag bara seja till er föräldrar till oss som fått diagnosen sent att ta inte på er skulden det är inte erat fel.
Ni har gjort allt ni kan och alltid funnits där och det är det som räknas!
Var istället stolta över vad ni gjort för era barn !

Och sejer de igen till er som fått diagnosen sent, skyll inte på era föräldrar eller lägg skulden på dom.
Utan fråga istället hur de tycker de känns efter att du fått diagnosen och hur de mår och berätta för dem att ni inte lägger någon skuld på dom utan istället är stolta att de gjort ett så förbannat bra jobb !

Till min fina mamma och pappa vill jag bara seja att ni har varit fantastiska föräldrar och är fortfarande!
Jag har aldrig varit ett lätt barn att ha att göra med.
Jag skulle alltid ha min vilja igenom som liten och så är det fortfarande och det har gjort att jag inte ger upp i första taget.
Eller jag ger inte upp förens jag fått det jag vill, och av någon anledning så blir de så till slut också även om de tar lite tid ibland.
Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig men hittar inte rätta orden eller meningarna så det får vara.
Men nu vet jag varför jag är som jag är och jag kommer alltid att vara lite annorlunda men inte mer än vad jag var för 1 år sedan innan diagnosen och allt.
Det viktigaste utav allt är att jag vet att ni älskar mig vilket jävulskap jag än hittar på och ni finns där när jag behöver.
Och jag älskar er så enormt mycket!

Och hade jag fått diagnosen som barn hade jag inte varit den jag är idag och jag vill vara den jag är och att ha mina misstag jag gjort med mig så kanske, kanske jag lär av dom någon gång!

Jag har även turen att ha en underbar man och hans familj som alltid finns där för oss och ställer upp oavsett klockslag.
Önskar alla kunde vara så förstående att ingen är den andre lik men man är lika mycket människa för det.
Alla gör fel och misstag är bara att göra om och göra rätt !

Puss på er alla !